onthefirstpageofmystory

Just de har blivit ett stort problem för mig. Någonstans vid 21 års åldet som jag började förstå att människor kan ljuga,prata skit bakom ryggen eller bara svika en trots de är nära och man aldrig kan tro det. Saken är den att vid den åldern ljög jag ytterst ytterst sällan..för att sedan efter ett förhållande med bara lögner faktiskt lärde mig att ljuga av honom. Inte för mina vänner så men för honom för att inte hamna i problem och självklart ang hans missbruk,kriminalitet och våld.denna människa ljög ständigt om oväsentliga saker också och nu ser jag alltid människan..vi alla är människor som gör misstag,vi vill inte såra andra o drar vita lögner osv.ok en vit lögn kan ibland vara bättre än sanning. Men jag har svårt att ha tillit till människor som ja en gång märker ljuger för en annan. Jag tycker det är så jobbigt att hela tiden vara på min vakt och många gånger vara beredd på svek. Nästan så att ja inbillar mig och då blir de verkligt för mig och ja mår dåligt av det..fast än det inte ens har hänt.jag lever alltså händelsen i förväg för att slippa ta allt som en chock och ta den stora smällen för då har jag redan bearbetat den...jättekonstigt tänkt eftersom det kanske inte alls händer. När ja tänker att vi alla är mänskliga och många har behov att prata om varandra eller kanske klanka ner eller att min pojkvän kanske flörtar med andra tjejer och hamnar i en situation inte var meningen att hända. Känns som ja själv isolerat mig mycket från omvärlden igen just pga aatt de var så ja fick mitt ex nöjd med mig. Så svårt att ändra ett mönster. Själv har ja väldigt svårt att svika männsikor som står mig nära och anser mig själv ha hög lojalitet. När ja märker att människor inte är lika lojala blir ja chockad. När ja märker att människor är egoistiska blir jag förvånad. Jag har svårt att förstå hur det kan komma sig att man väljer att tänka på de viset.. Vi alla är olika och tur är väll det och ja tror att människor kommer in i ens liv av en orsak och går när deras uppgift är slutförd på så sätt att man kanske blir osams eller glider isär. Men jag har alltid varit 'känd' fmör att vända ryggen på en sekund åt människor som sviker mig utan att visa några känslor.kan uppfattas som riktigt kall viljet ja lärt mig vara för att inte bli sårad men med mina förhållanden verkar de vara tvärtom. Att de kan göra vad som men ja står ändå kvar? De går bara inte ihop..vet att ja behöver läka men samtidigt så ser ju världen ut så här och något man måste bara lära sig att acceptera...eller?