onthefirstpageofmystory

Nu har jag inte skrivit på ett tag, då denna blogg mest var till mina inersta funderingar. Idag är det midsommar och jag ska med barnen till stången. Det som känns så underbart, som väldigt få kan förstå hur mycket det verkligen betyer för mig är att min pojkvän kommer att följa med dit. Jag förstår att för vissa är det ingen big deal men för mig är det stort. Under dessa år jag varit mamma har jag alltid fått gått ensam med barnen och titta på när andra familjer är hela. Jag har varit sambo i mååånga år tidigare men han har aldrig velat följa med på familjesaker fastän barnen blir besvikna o jag så klart.
Igår sa min yngsta att han ville åka utomlands. Jag svarade att han inte har något pass och för att få det så måste både mamman och pappan skriva på ett papper. Han svarade men jag har ju ingen pappa, eller varför kan inte "N" skriva på den, han är ju ändå som min pappa, han kan väll vara min pappa?
Jag visste inte vad jag skulle säga...han vill ha en pappa men inte sin egen. "N" har brytt sig mer än hans egen pappa gjort. Igår kom han hem och sa att vi skulle iväg och plocka jordgubbar med barnen...såna små saker gör mig så glad.
Senare ska vi grilla och på kvällen är vi bortbjudna till hans familj. Allt jag har nu är något jag alltid velat ha...allt jag sökt är trygghet och stabilitet...spänning har jag haft tillräckligt med i hela mitt liv...