Krävande - kvävande?
Idag har jag alltså gjort mig riktigt osams med min nya vän... funderar om det är rätt färdigt eller inte. Saken är den att jag är krävande inom vissa saker, eller vet inte vad jag ska kalla det men de är nog mer en maktkamp som vi håller på med och där kan jag vara väldigt envis.
Saken är den eftersom jag levt de liv jag levt så känns de som att oavsett hur mycket jag tycker om den människan så kan jag vända blad på en sekund. Om han skall larva sig får det hellre va. Jag har inte tid att leka lekar. Jag har offrat för mycket tid av mitt liv redan åt att försöka någon annans liv bli bra. Då vill jag inte ha någon annan att ta hand om heller. Jag behöver någon som kan ta hand om mig för en gångs skull. Och absolut, det går åt 2 håll. Men nu känns det som jag bara ger o ger...och han är en vilsen liten fågel som flygit fel. Nej, jag orkar inte. Jag är redan ostabil i mina känslor just för tillfället så det räcker.
Samtidigt känner jag att jag är för mycket ibland.. visar en så kall och kanske omogen sida..som det jag skrev sista smset : Om du inte har lämnat nyckeln så gör det i brevlådan..jag har inte tid med massa larv.
Jag är nog skadad av mitt förra förhållande... svårt att veta hur man skall vara i ett nytt. Oavsett hur mycket sjukt denna människa har gjort mig så har han på något sjukt sett alltid varit rädd om mig...
Usch..känner mig ensam i denna nya stad...men samtidigt så levande. Stämningen i mitt hem är helt underbar. Inget ligger tungt i luften som ett helt åskmoln. Ibland har jag funderat på om jag drivigt mitt ex till galenskap. Låter sjukt att tänka så kanske men t ex en sån sak som jag gjort idag. Jag visste ändå vart hans gräns gick men kunde inte hålla tyst. Jag har sånt stort behov av att behålla min självkänsla. Att inte bli kränkt. Visst när han kom hem mitt i natten och varit ute på något "jobb" som jag var starkt i mot med en 9 mm pistol var man inte såå kaxig. De är de stunderna jag fruktade för mitt liv. Då var det bara att lyssna på vad han hade att säga.
Det har gått 1 ½ år nu sedan jag lämnade honom. Den dagen polisen tog honom, som de längta att göra. De spelade ingen roll varför de tog honom. De flesta ställer sig frågan men hur kunde du vara med honom så länge? Därför att jag visste att han skulle ha ihjäl mig, har redan haft pisol mot mitt huvud, har redan avlossats precis brevid mig. Han är farlig och jag vet att han inte ger sig. Jag har försökt lämna honom på ett normalt sätt säkert en 20 gånger, men det har inte funkat. Han avslutar alltid de han håller på med.
Förstår ni varför jag inte kan prata med någon? Såna här saker kan man bara inte säga till någon. Det går bara inte. Visst en psykolog, men vad vet dem om livet? Så känner jag när jag sitter där, vad vet du? Saken är den att jag känner att jag bearbetat de mesta jag gått igenom och det har gjort mig starkare till den jagär idag. Känns som att jag skulle kunna lyfta ett helt hus om det behövdes. Det har jag redan gjort vill jag lova.....
vet inte vad jag ska göra nu... känner mig bara vilsen..
Saken är den eftersom jag levt de liv jag levt så känns de som att oavsett hur mycket jag tycker om den människan så kan jag vända blad på en sekund. Om han skall larva sig får det hellre va. Jag har inte tid att leka lekar. Jag har offrat för mycket tid av mitt liv redan åt att försöka någon annans liv bli bra. Då vill jag inte ha någon annan att ta hand om heller. Jag behöver någon som kan ta hand om mig för en gångs skull. Och absolut, det går åt 2 håll. Men nu känns det som jag bara ger o ger...och han är en vilsen liten fågel som flygit fel. Nej, jag orkar inte. Jag är redan ostabil i mina känslor just för tillfället så det räcker.
Samtidigt känner jag att jag är för mycket ibland.. visar en så kall och kanske omogen sida..som det jag skrev sista smset : Om du inte har lämnat nyckeln så gör det i brevlådan..jag har inte tid med massa larv.
Jag är nog skadad av mitt förra förhållande... svårt att veta hur man skall vara i ett nytt. Oavsett hur mycket sjukt denna människa har gjort mig så har han på något sjukt sett alltid varit rädd om mig...
Usch..känner mig ensam i denna nya stad...men samtidigt så levande. Stämningen i mitt hem är helt underbar. Inget ligger tungt i luften som ett helt åskmoln. Ibland har jag funderat på om jag drivigt mitt ex till galenskap. Låter sjukt att tänka så kanske men t ex en sån sak som jag gjort idag. Jag visste ändå vart hans gräns gick men kunde inte hålla tyst. Jag har sånt stort behov av att behålla min självkänsla. Att inte bli kränkt. Visst när han kom hem mitt i natten och varit ute på något "jobb" som jag var starkt i mot med en 9 mm pistol var man inte såå kaxig. De är de stunderna jag fruktade för mitt liv. Då var det bara att lyssna på vad han hade att säga.
Det har gått 1 ½ år nu sedan jag lämnade honom. Den dagen polisen tog honom, som de längta att göra. De spelade ingen roll varför de tog honom. De flesta ställer sig frågan men hur kunde du vara med honom så länge? Därför att jag visste att han skulle ha ihjäl mig, har redan haft pisol mot mitt huvud, har redan avlossats precis brevid mig. Han är farlig och jag vet att han inte ger sig. Jag har försökt lämna honom på ett normalt sätt säkert en 20 gånger, men det har inte funkat. Han avslutar alltid de han håller på med.
Förstår ni varför jag inte kan prata med någon? Såna här saker kan man bara inte säga till någon. Det går bara inte. Visst en psykolog, men vad vet dem om livet? Så känner jag när jag sitter där, vad vet du? Saken är den att jag känner att jag bearbetat de mesta jag gått igenom och det har gjort mig starkare till den jagär idag. Känns som att jag skulle kunna lyfta ett helt hus om det behövdes. Det har jag redan gjort vill jag lova.....
vet inte vad jag ska göra nu... känner mig bara vilsen..
Kommentarer
Trackback
