onthefirstpageofmystory

Jag vet att det är något som inte stämmer. Jag ser hans slöa ögon faller ihop och han talar slödrigt. I alla dessa år har jag försökt kämpat i mot hans missbruk. Ja försöker stoppa honom från att gå in på toaletten, för ja vet att han skall inicijera morfin. Han nekar krafigt mellan slödrande ord. Och föser bort mig.men ja har bestämt mig att det inte får hända att ja inte kan låta detta fortsätta. Ja tar risken att öppna dörren som är låst för att ta honom på bar gärning. Han blir arg så klart men just då bryr ja mig inte.han står med ryggen mot mig och ber mig gå ut och jag ser sikuetten av sprutan. Jag vägrar och frågar vad han har i handen. Jag kissar utbryter han.nej ja såg sprutan svarade ja..han vänder sig om och skriker medans han stoppar undan de han har i handen i fikan och skriker får ja inte ens kissa.han knuffar ner mig till marken och jag säger att ja vet vad du håller på med. Jasså du svarar han, jag är kisssnödig men eftersom ja inte får kissa så gör ja väll de här då..han kissar på mig sittandes på huk har ja tagit mig upp. Ja tror inte de är sant..hur mycket mer kan man förnedra någon. Den här historien har ja inte ens nämt i rättegång eller för polisen för den är så sjukt förnedrande. De enda ja ville var att hjälpa att få honom att inte göra sånna saker i hemmet där barn faktiskt bor...