Krävande - kvävande?
Saken är den eftersom jag levt de liv jag levt så känns de som att oavsett hur mycket jag tycker om den människan så kan jag vända blad på en sekund. Om han skall larva sig får det hellre va. Jag har inte tid att leka lekar. Jag har offrat för mycket tid av mitt liv redan åt att försöka någon annans liv bli bra. Då vill jag inte ha någon annan att ta hand om heller. Jag behöver någon som kan ta hand om mig för en gångs skull. Och absolut, det går åt 2 håll. Men nu känns det som jag bara ger o ger...och han är en vilsen liten fågel som flygit fel. Nej, jag orkar inte. Jag är redan ostabil i mina känslor just för tillfället så det räcker.
Samtidigt känner jag att jag är för mycket ibland.. visar en så kall och kanske omogen sida..som det jag skrev sista smset : Om du inte har lämnat nyckeln så gör det i brevlådan..jag har inte tid med massa larv.
Jag är nog skadad av mitt förra förhållande... svårt att veta hur man skall vara i ett nytt. Oavsett hur mycket sjukt denna människa har gjort mig så har han på något sjukt sett alltid varit rädd om mig...
Usch..känner mig ensam i denna nya stad...men samtidigt så levande. Stämningen i mitt hem är helt underbar. Inget ligger tungt i luften som ett helt åskmoln. Ibland har jag funderat på om jag drivigt mitt ex till galenskap. Låter sjukt att tänka så kanske men t ex en sån sak som jag gjort idag. Jag visste ändå vart hans gräns gick men kunde inte hålla tyst. Jag har sånt stort behov av att behålla min självkänsla. Att inte bli kränkt. Visst när han kom hem mitt i natten och varit ute på något "jobb" som jag var starkt i mot med en 9 mm pistol var man inte såå kaxig. De är de stunderna jag fruktade för mitt liv. Då var det bara att lyssna på vad han hade att säga.
Det har gått 1 ½ år nu sedan jag lämnade honom. Den dagen polisen tog honom, som de längta att göra. De spelade ingen roll varför de tog honom. De flesta ställer sig frågan men hur kunde du vara med honom så länge? Därför att jag visste att han skulle ha ihjäl mig, har redan haft pisol mot mitt huvud, har redan avlossats precis brevid mig. Han är farlig och jag vet att han inte ger sig. Jag har försökt lämna honom på ett normalt sätt säkert en 20 gånger, men det har inte funkat. Han avslutar alltid de han håller på med.
Förstår ni varför jag inte kan prata med någon? Såna här saker kan man bara inte säga till någon. Det går bara inte. Visst en psykolog, men vad vet dem om livet? Så känner jag när jag sitter där, vad vet du? Saken är den att jag känner att jag bearbetat de mesta jag gått igenom och det har gjort mig starkare till den jagär idag. Känns som att jag skulle kunna lyfta ett helt hus om det behövdes. Det har jag redan gjort vill jag lova.....
vet inte vad jag ska göra nu... känner mig bara vilsen..
Problem med mina känslor!
Kanske är jag inte redo vem vet..men hur länge skall man skylla på saker o ting man varit med om? Visst behövs bearbeting men att sen lämna det. Se en ny människa framför sig.
det är svårt, speciellt de perioderna som jag har när jag tänker mycket på det som hänt. Jag bearbetar det mesta själv. De är inte så att jag inte skulle kunna prata om det, jag avskyr bara att ha offerkofftan på mig...därav tar jag allt själv...
Men nu sitter jag här och har samma känsla...en ständig oro!
Jag hatar dig för vad du gjort mig och min familj, jag hatar mig som satt mig i denna situation. "Vi" har tagit många år ifrån mitt liv. Tänk om jag vågat ta reda på, tänk om jag visste hur mycket samhället verkligen kan göra för människor som är behov av skydd.
Ni som befinner er i de situationerna ring kvinnojouren de kan hjälpa!
Jag trodde aldrig jag kunde ta mig ur, jag trodde det bara var för de "normalt" hotade...men om jag kan kan alla!
Mitt namn är inhögget i hans ben...
Mitt namn är inhögget i hans ben, men min själ - mig kan han aldrig få..
Glömmer det aldrig, när blodet rann längs sovrummet....när det var en pöl vid fönstret jag trodde var blåbärs soppa.
Glömmer aldrig hans sjuka uttryck men samtidigt hjälplösa och hopp om mer uppmärksamhet...
Förhållandet var sjukt, om bara psykiatrin hade lyssnat, kanske vissa saker inte skulle behövt hända..
Kanske MITT liv varit ett liv och inte en flykt, kanske hade hans liv att kunna få vara i frihet...vem vet.
On the first page of my story...
The future seemed so bright Then this thing turned out so evil I don’t know why I’m still surprised....
Mitt liv är så sjukt. All min erfarenhet av livet som jag bär på har jag lärt mig handskas med på sätt och viss. Jag delar inte med mig av mina sjukaste hemligheter. Just nu går jag igenom en bearbetningsfas i mitt liv som jag tror väldigt få förstår. Jag har sällan orken att försöka förklara för mina närmaste och därav skriver jag det på bloggen, just för att bearbeta saker och ting.
Mina tanka just nu kretsar runt mitt ex som sitter i fängelset pga mig...eller snarare är det hans eget fel. Åtlalspunkterna är grov kvinnofredskränkning, grov misshandel, vapenbrott, grovt olaga, indrivning, narkotikabrott,stöld mm. Mitt hat och fruktan för honom har varit så stor de senaste året sedan sanningen kom fram. Och nu sitter jag här och det känns som att nu när allt fått sin plats i livet kommer det massor med empati från min sidan. Jag känner att jag tänker på honom och hur han gråter förtvivlat över att förlorat mig hans trygghet i livet för alltid. Han har förlorat sitt barn, sitt liv..
Jag är medveten om att jag inte kunnat gjort på något annat sätt och att jag levt i helvetet. När jag såg första sidan på tidningen " Kvinnoplågare döms till 5 års fängelse" skämdes jag....konstig reaktion va? Jag skämmdes för allmänheten skulle få veta. OCH jag som är en självständig och stark kvinna uttåt för även mitt liv utblottat för allmän beskådning.
trots alla 9 år så har han "always be my hero Even though you’ve lost your mind"..konstigt men har alltid känt mig så trygg med honom fastän han försökt skjuta mig...fast han högg mig i armen med en jätte kniv...men hans passion..."hans sätt att älska" kommer jag aldrig få känna igen. Vilket jag inte vill heller, ångrar mig inte för allt i världen. Men de är något ingen kan förstå.
Mitt liv idag...står lite smått vilsen i en ny stad och nya människor. Min nya vän kan aldrig förstå hur jag levt och inte heller kan jag dela med mig av mina erfarenheter..jag vill inte chocka jag vill inte ha sympati. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill förklara men inte lämna ut mig..blotta mig. MIn hemlighet är min. Min skam är min egen. Hur vrickat de än låter.
Jag vet att han kommer att döda mig när han kommer ut. " Om inte jag kan få dig skall ingen annan heller" Jag vet vad alla tänker när de här det. Åhh.. nej, inte denna människa. Han är psykiskt sjuk och jag vet att han redan planerat hur. Den enda människan som fått kommit in i hans tankar är jag. De människorna som sett djävulen i han Vet, precis som jag. Men trots allt kämmer jag skuld. Jag har orsakat mycket sorg i människors liv. I hela hans familj som jag inte får ha kontakt med eller mitt barn. "Blod är tjockare än vatten" glöm aldrig det,säger polismännen.
Jag har en gammal själ..jag har levt så många liv i ett. Jag har levt med grovt kriminellas vardag som blivit som ettryck på axlarna. Jag har haft en normalt liv uttåt och växlat i arbeten och haft eget företag. Varit den duktiga flickan, tagit alla ansvar även inom skolan,(mitt barns skola) jag läser alla människors kroppsspråk och typer och vet redan va de skall säga innan de säger det. Antagligen pga jag alltid varit tvungen att kolla av hans energi.. Ingen kunde ana.....eller kunde de? Att leva med den fruktan att ens "fina yta ska raseras, att sanningen skall komma fram Är något man lider av varje dag...Och nu..att min sanning skall komma fram, att han skall hitta mig...att han skall ta mitt barn. Han kommer att hitta mig förr eller senare jag vet och min död kommer inte bli bra det kommer bli NO MERCY!
And I cant do anything..just wait...
