onthefirstpageofmystory

Haft ett långt samtal med mitt största barn på ca 2 timmar, vilket var väldigt skönt. Jag har alltid sagt att han ska prata med mig om de är något som händer i hans liv. Tjata även om de under tiden med mitt ex och även efter. Mendast en händelse har kommit fram då han hade tagit tag i honom och gapat framför vänner. Nu berätta han något hemskt, som jag är glad att han lättat sitt hjärta. Men de känns samtidigt så jobbigt och ja känner sådan skuld även fastän ja vet att ja verkligen har kämpat och försökt att lämna denna skithög. Trodde hans missbruk var en hemlighet för barnen men tydligen så har min största varit med och sett honom ta droger framför honom vid ett tillfälle utan att bry sig och vid ett annat sprungit ifrån polisen. Ja mår så illa av att tänka på de här att han ska få med sig de minnena även fastän han säger sig inte tänka på de och är glad att vi flyttade och han har de bra nu.. men ja känner ändå att han kanske är för liten för att se de ännu. man vill sina barn de bästa. Samtidigt som den minsta slits mellan att inte vilja se honom mera till att sakna honom och göra teckning med hjärta och skrivit pappa. De sliter sönder mitt hjärta.. ja är medveten om att ja gjort de rätta men de här är sjukt jobbigt! Mina barn är mitt allt... Idag vid luciat åget var minstingen så stolt då de var första gången på flera år någon släkting kunnat komma pga skyddade uppgifter. Samma sak pratade med rektorn idag och hon berättade om att de skulle gå ut med att inga kort fick tas. Just pga barn kan hamna på fb eller att de kan finnas barn med skyddande uppgifter. De är faktiskt jätteduktiga skolan och vi har provat fram olika varianter som att de inte finns hans namn någonstans etc. Ne he nu ska ja försöka analysera mera av denna ångest from hell men antar att de är en stor anledning. Nattkramar!