onthefirstpageofmystory

Man kan ju fundera på om det verkligen står rättt till med mig då mina känslor tycks åka en berg o dal bana. Jag saknar mina vänner något fruktansvärt. Jag har bara behöllt de bästa genom åren och de är som min familj, de står mig närmast, de känner mig, de vet allt om mig. Jag kan inte och får inte släppa in någon mer person i mitt inre. Så därav fastnar jag "Inside my box"... jag saknar ett liv med mina vänner...tryggheten där jag är jag och ingen annan. Känner mig fångad, precis som jag gjorde förr..trodde de skulle bli bättre men verkligheten ser naturligtvis annorlunda ut. Jag skanar att dela mitt liv med en vän, jag saknar att kunna ta en spontan fika, ha långa samtal...skulle bara vilja göra en sån enkel sak som att åka ner fredagseftermiddag med en vän och bara sitta på en uteservering. När min man ska ner en fredagskväll och bara träffa vänner, skulle jag bara vilja kunna göra de samma. Men det går inte...då blir jag sittandes hemma framför tvn. Den känslan som jag får då är så jobbig. Jag känner mig så tråkig och jag känner att min pojkvän får skuldkänslor gentemot mig. Visst följer jag med också, men ibland behöver han så klart umgås ensam med sina vänner precis som jag.
Jag har fastnat "my life inside a box". Nämde det för min pojkvän och han blev helt vit i ansiktet och sa att jag aldrig får säga så...but thats the way its..
Så visst trivs jag här, är tacksam för det jag har, för att mina barn mår bra. Men mycket händer i mitt huvud och för att en människa ska må bra fullt ut så krävs det att alla grundbehov är tillfredställda (tillbaka till psykologin). Mina grundbehov är fyllda men the missing part... mina vänner och speciellt en som jag längtar efter...
Karriär...den skulle redan vart i topp för länge sen... kris??? nu måste jag iväg..skönt att skriva bara..puss