onthefirstpageofmystory

The future seemed so bright Then this thing turned out so evil I don’t know why I’m still surprised....

Mitt liv är så sjukt. All min erfarenhet av livet som jag bär på har jag lärt mig handskas med på sätt och viss. Jag delar inte med mig av mina sjukaste hemligheter. Just nu går jag igenom en bearbetningsfas i mitt liv som jag tror väldigt få förstår. Jag har sällan orken att försöka förklara för mina närmaste och därav skriver jag det på bloggen, just för att bearbeta saker och ting.
Mina tanka just nu kretsar runt mitt ex som sitter i fängelset pga mig...eller snarare är det hans eget fel. Åtlalspunkterna är grov kvinnofredskränkning, grov misshandel, vapenbrott, grovt olaga, indrivning, narkotikabrott,stöld mm. Mitt hat och fruktan för honom har varit så stor de senaste året sedan sanningen kom fram. Och nu sitter jag här och det känns som att nu när allt fått sin plats i livet kommer det massor med empati från min sidan. Jag känner att jag tänker på honom och hur han gråter förtvivlat över att förlorat mig hans trygghet i livet för alltid. Han har förlorat sitt barn, sitt liv..

Jag är medveten om att jag inte kunnat gjort på något annat sätt och att jag levt i helvetet. När jag såg första sidan på tidningen " Kvinnoplågare döms till 5 års fängelse" skämdes jag....konstig reaktion va? Jag skämmdes för allmänheten skulle få veta. OCH jag som är en självständig och stark kvinna uttåt för även mitt liv utblottat för allmän beskådning.

trots alla 9 år så har han "always be my hero Even though you’ve lost your mind"..konstigt men har alltid känt mig så trygg med honom fastän han försökt skjuta mig...fast han högg mig i armen med en jätte kniv...men hans passion..."hans sätt att älska" kommer jag aldrig få känna igen. Vilket jag inte vill heller, ångrar mig inte för allt i världen. Men de är något ingen kan förstå.
Mitt liv idag...står lite smått vilsen i en ny stad och nya människor. Min nya vän kan aldrig förstå hur jag levt och inte heller kan jag dela med mig av mina erfarenheter..jag vill inte chocka jag vill inte ha sympati. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill förklara men inte lämna ut mig..blotta mig. MIn hemlighet är min. Min skam är min egen. Hur vrickat de än låter.
Jag vet att han kommer att döda mig när han kommer ut. " Om inte jag kan få dig skall ingen annan heller" Jag vet vad alla tänker när de här det. Åhh.. nej, inte denna människa. Han är psykiskt sjuk och jag vet att han redan planerat hur. Den enda människan som fått kommit in i hans tankar är jag. De människorna som sett djävulen i han Vet, precis som jag. Men trots allt kämmer jag skuld. Jag har orsakat mycket sorg i människors liv. I hela hans familj som jag inte får ha kontakt med eller mitt barn. "Blod är tjockare än vatten" glöm aldrig det,säger polismännen.

 Jag har en gammal själ..jag har levt så många liv i ett. Jag har levt med grovt kriminellas vardag som blivit som ettryck på axlarna. Jag har haft en normalt liv uttåt och växlat i arbeten och haft eget företag. Varit den duktiga flickan, tagit alla ansvar även inom skolan,(mitt barns skola) jag läser alla människors kroppsspråk och typer och vet redan va de skall säga innan de säger det. Antagligen pga jag alltid varit tvungen att kolla av hans energi.. Ingen kunde ana.....eller kunde de? Att leva med den fruktan att ens "fina yta ska raseras, att sanningen skall komma fram Är något man lider av varje dag...Och nu..att min sanning skall komma fram, att han skall hitta mig...att han skall ta mitt barn. Han kommer att hitta mig förr eller senare jag vet och min död kommer inte bli bra det kommer bli NO MERCY!


And I cant do anything..just wait...